Den stammande retoriken

Den stammande retoriken. Två motsatsord som tillsammans blev en superkraft.

Kanske är jag född med det. Kanske fick jag det under uppväxten. Det jag vet med 100% säkerhet är att jag alltid kommer stamma. Periodvis mer eller mindre. Ofrivilliga blockeringar och upprepningar av ord och bokstäver gjorde länge vanliga samtal problematiska och muntliga presentationer olidliga. Men jag har mycket att tacka min stamning för också. Att leva större delen av mitt liv och alltid vara fokuserad till tusen varje gång jag pratar har gett mig erfarenheter och kunskaper som idag kan hjälpa alla människor.

Stamning är ett dolt handikapp. Det syns inte, går inte att ta på och det märks först när jag tar till orda. Ändå var det inte underligt när min mamma för fem år sedan sa ”retorik kanske är något för dig”. Jag hade alltid gillat, trots bekymren, att prata.

|” Du är viktig för den här världen”|

Min mamma sa även när jag var liten ”du är viktig för den här världen”. Jag tror det var min dröm om att bli föreläsare hon syftade på.

Men hur skulle jag som stammar kunna bli föreläsare? Tanken på att ställa mig på en scen framför tio, 50 eller 300 personer var länge…helt orimlig.

För jag vet vad som kan hända. Jag känner väl till den pinsamma tystnaden som uppstår i en lokal full med människor när blockeringen drar åt kring mina stämband likt en snara. Ansiktet blir med en gång ansträngt och de desperata försöken att pressa fram orden skapar grimaser. Det är mentalt smärtsamt och oerhört frustrerande. Att vilja säga något, men att inte kunna.

Jag har upplevt publikens obekväma blickar. Det är som att de söker med ögonen efter något annat att fokusera på medan de väntar, i vad som känns som en evighet, att mina hack, mina ”konstiga” upprepningar ska bilda begripliga ord. Vissa skrattar och härmar min stamning. Kanske för att de tycker det låter roligt, kanske för att de ser hur jag plågas. Kanske för att de inte vet hur de ska hantera situationen.

|”Vad som helst. Säg nånting. KOM IGEN DÅ! Känner du också paniken?”|

Tänk dig själv in i det. Du står på en scen, ensam och oförmögen att prata. Alla förväntar sig att ord ska komma ur din mun. Tittar på dig och betraktar dig. Du försöker att pressa fram orden, men ingenting händer. Folk börjar titta på varandra, ”vad håller han på med egentligen”? Ett lågmält skratt ekar i lokalen. Du vet att allt löser sig bara du säger något. Vad som helst. Säg nånting. KOM IGEN DÅ! Känner du också paniken? Får du t o m lite ångest? Denna panik är ständigt närvarande för mig varje gång jag går upp på en scen. Ångesten har jag lärt mig hantera. Idag är panikkänslan inte alls lika stark. Men den finns ändå där och kommer nog allltid att göra det – även om jag idag lyckats reducera min stamning till i princip noll. Jag är trots allt en stammare.

Jag skulle kunna gå igenom livet och ta arbeten som inte kräver social interaktion med andra människor. Bara för att slippa ångesten över att stamma. Gå till jobbet varje dag och dagdrömma om hur det hade varit att stå på en scen och inspirera andra. Varje dag tänka ”om jag inte stammade så hade jag gjort det”. Men det blev inte så. Jag tränade på mitt tal och gjorde andningsövningar med min mamma och pappa som liten. Jag tränade mig att hantera min egen röst och lärde mig trix så jag kunde parera blockeringar och upprepningar. Jag utvecklade mitt ordförråd och lärde mig att snabbt byta ut ord om jag fastande på någon bokstav.

|”Några av dem sa,” wow vad cool du är som vågar gå fram till alla och snacka, du har verkligen koll på hur du ska göra! Värsta mingelexperten!”|

Jag valde i vuxen ålder, genom stöttning av en vän, att prata helt öppet om min stamning. Se den som en del av mig istället för att dölja den. Jag utmanade stamningen för att inte låta den bestämma. Jag tog mikrofonen i högstadiet och talade inför alla nionde klassare. Jag spelade in mig själv i en minut, sa det jag var bra på och kom till final i video Instagram tävlingen #unionenpitch. Jag tog första steget fram och minglade med några av Sveriges högst uppsatta chefer, kända föreläsare och komiker. Några av dem sa, ”wow vad cool du är som vågar gå fram till alla och snacka, du har verkligen koll på hur du ska göra! Värsta mingelexperten”. Jag, killen som stammar… Det kändes vid tidpunkten helt osannnolikt. Sist men inte minst utbildade jag mig till retorikkonsult och genomförde en föreläsningsturné i Sverige. Det har varit roligt och samtidigt jobbigt. Men hela tiden värt det.

Idag är jag den stammande retorikern och har en dröm att hjälpa andra att utvecklas som individer, ledare, talare och bli mer framgångsrika.

Rädslan att stamma inför andra är idag mycket mindre. När jag föreläser så säger jag ofta att jag stammar. Det är bra av två anledningar. Dels neutraliserar publikens kännedom om min stamning de ”pinsamma” situationer som kan uppstå de gånger jag fastnar på något ord. Dels blir jag mer avslappnad eftersom jag inte behöver kämpa för att dölja mitt handikapp.

Jag är inte en vanlig retorikkonsult. De kunskaper och erfarenheter jag har av hur det är att mingla, nätverka och tala inför andra, är på sitt sätt unika. Att växa upp med stamning har givit mig helt unik förståelse och livslång erfarenhet kring hur man lyckas som talare och hur man gör för bryta mingel-isen. Vilka mentala förberedelser som behövs, hur man hanterar nervositet, röst och kroppsspråk. Vilka mekaniska trix som hjälper rösten och hur man hanterar motgångarna på scenen.

Ett handikapp blev en superkraft.

Så jag förstår dig och dina känslor. Kanske mer än någon annan. För talet, presentationen eller mötet du bävar inför. De sakerna har jag gjort. Och jag hade kanske större uppförsbacke än vad du har. Men jag gjorde det ändå. Och jag blev starkare, kunnigare och mer erfaren.

Kan jag, då kan du.

Filip