Den stammande retoriken

Den stammande retoriken. Två motsatsord som tillsammans blev en superkraft.

Kanske är jag född med det. Kanske fick jag det under uppväxten. Det jag vet med 100% säkerhet är att jag alltid kommer stamma. Periodvis mer eller mindre. Ofrivilliga blockeringar och upprepningar av ord och bokstäver gjorde länge vanliga samtal problematiska och muntliga presentationer olidliga. Men jag har mycket att tacka min stamning för också. Att leva större delen av mitt liv och alltid vara fokuserad till tusen varje gång jag pratar har gett mig erfarenheter och kunskaper som idag kan hjälpa alla människor.

Stamning är ett dolt handikapp. Det syns inte, går inte att ta på och det märks först när jag tar till orda. Ändå var det inte underligt när min mamma för fem år sedan sa ”retorik kanske är något för dig”. Jag hade alltid gillat, trots bekymren, att prata.

|” Du är viktig för den här världen”|

Min mamma sa även när jag var liten ”du är viktig för den här världen”. Jag tror det var min dröm om att bli föreläsare hon syftade på.

Men hur skulle jag som stammar kunna bli föreläsare? Tanken på att ställa mig på en scen framför tio, 50 eller 300 personer var länge…helt orimlig.

För jag vet vad som kan hända. Jag känner väl till den pinsamma tystnaden som uppstår i en lokal full med människor när blockeringen drar åt kring mina stämband likt en snara. Ansiktet blir med en gång ansträngt och de desperata försöken att pressa fram orden skapar grimaser. Det är mentalt smärtsamt och oerhört frustrerande. Att vilja säga något, men att inte kunna.

Jag har upplevt publikens obekväma blickar. Det är som att de söker med ögonen efter något annat att fokusera på medan de väntar, i vad som känns som en evighet, att mina hack, mina ”konstiga” upprepningar ska bilda begripliga ord. Vissa skrattar och härmar min stamning. Kanske för att de tycker det låter roligt, kanske för att de ser hur jag plågas. Kanske för att de inte vet hur de ska hantera situationen.

|”Vad som helst. Säg nånting. KOM IGEN DÅ! Känner du också paniken?”|

Tänk dig själv in i det. Du står på en scen, ensam och oförmögen att prata. Alla förväntar sig att ord ska komma ur din mun. Tittar på dig och betraktar dig. Du försöker att pressa fram orden, men ingenting händer. Folk börjar titta på varandra, ”vad håller han på med egentligen”? Ett lågmält skratt ekar i lokalen. Du vet att allt löser sig bara du säger något. Vad som helst. Säg nånting. KOM IGEN DÅ! Känner du också paniken? Får du t o m lite ångest? Denna panik är ständigt närvarande för mig varje gång jag går upp på en scen. Ångesten har jag lärt mig hantera. Idag är panikkänslan inte alls lika stark. Men den finns ändå där och kommer nog allltid att göra det – även om jag idag lyckats reducera min stamning till i princip noll. Jag är trots allt en stammare.

Jag skulle kunna gå igenom livet och ta arbeten som inte kräver social interaktion med andra människor. Bara för att slippa ångesten över att stamma. Gå till jobbet varje dag och dagdrömma om hur det hade varit att stå på en scen och inspirera andra. Varje dag tänka ”om jag inte stammade så hade jag gjort det”. Men det blev inte så. Jag tränade på mitt tal och gjorde andningsövningar med min mamma och pappa som liten. Jag tränade mig att hantera min egen röst och lärde mig trix så jag kunde parera blockeringar och upprepningar. Jag utvecklade mitt ordförråd och lärde mig att snabbt byta ut ord om jag fastande på någon bokstav.

|”Några av dem sa,” wow vad cool du är som vågar gå fram till alla och snacka, du har verkligen koll på hur du ska göra! Värsta mingelexperten!”|

Jag valde i vuxen ålder, genom stöttning av en vän, att prata helt öppet om min stamning. Se den som en del av mig istället för att dölja den. Jag utmanade stamningen för att inte låta den bestämma. Jag tog mikrofonen i högstadiet och talade inför alla nionde klassare. Jag spelade in mig själv i en minut, sa det jag var bra på och kom till final i video Instagram tävlingen #unionenpitch. Jag tog första steget fram och minglade med några av Sveriges högst uppsatta chefer, kända föreläsare och komiker. Några av dem sa, ”wow vad cool du är som vågar gå fram till alla och snacka, du har verkligen koll på hur du ska göra! Värsta mingelexperten”. Jag, killen som stammar… Det kändes vid tidpunkten helt osannnolikt. Sist men inte minst utbildade jag mig till retorikkonsult och genomförde en föreläsningsturné i Sverige. Det har varit roligt och samtidigt jobbigt. Men hela tiden värt det.

Idag är jag den stammande retorikern och har en dröm att hjälpa andra att utvecklas som individer, ledare, talare och bli mer framgångsrika.

Rädslan att stamma inför andra är idag mycket mindre. När jag föreläser så säger jag ofta att jag stammar. Det är bra av två anledningar. Dels neutraliserar publikens kännedom om min stamning de ”pinsamma” situationer som kan uppstå de gånger jag fastnar på något ord. Dels blir jag mer avslappnad eftersom jag inte behöver kämpa för att dölja mitt handikapp.

Jag är inte en vanlig retorikkonsult. De kunskaper och erfarenheter jag har av hur det är att mingla, nätverka och tala inför andra, är på sitt sätt unika. Att växa upp med stamning har givit mig helt unik förståelse och livslång erfarenhet kring hur man lyckas som talare och hur man gör för bryta mingel-isen. Vilka mentala förberedelser som behövs, hur man hanterar nervositet, röst och kroppsspråk. Vilka mekaniska trix som hjälper rösten och hur man hanterar motgångarna på scenen.

Ett handikapp blev en superkraft.

Så jag förstår dig och dina känslor. Kanske mer än någon annan. För talet, presentationen eller mötet du bävar inför. De sakerna har jag gjort. Och jag hade kanske större uppförsbacke än vad du har. Men jag gjorde det ändå. Och jag blev starkare, kunnigare och mer erfaren.

Kan jag, då kan du.

Filip

No more tough love!

Det är klart jag går i försvar och ryggar tillbaka när du spänner ögonen i mig, höjer rösten, skriver i versaler, använder hårda ord och ger mig känslan av att du ska släppa en bomb.
Det är en naturlig mänsklig reaktion.
Du ökar inte min prestation när du ger mig en verbal eller skriftlig käftsmäll. Du boostar bara ditt ego och får mig att känna mig underlägsen. Det enda du lyckats med är att ge mig ont i magen.

Det är dags att vi slutar lura oss själva att vi motiverar människor genom tough love.

”Jag säger det här med kärlek” ,

”Jag menar dig bara väl, förstår du inte det?”

”Du behöver lite tough love”

Hört orden förut? Då det är det dags att säga ifrån. Om du är den som säger dem; då är de på tiden att du för en gångs skull släpper det här med tough love.

Enda anledningen till att du börjar och/eller avslutar ditt motivationssnack med orden ”jag menar bara väl” är för att du vet att sagt något eller kommer säga något som du vet inte landat eller kommer landa bra hos din mottagare. Om du mot all förmodan inte ens är tydlig med att du faktiskt menar väl när du använder tough love, då är din möjlighet att nå fram och motivera, lika med noll.

Du som redan nu tänkt tanken ”vi kan inte stryka folk medhårs, då kommer vi ingenstans, vi måste ju utmana varandra”, eller du som bara är riktigt trött på allt snack om välvilja. Lugn, jag besvarar dina frågor och din skepticism också.

Nej, du når inte fram till någon med din tuffa kärlek, du får ingen att växa på här sättet. Du ökar inte någons prestationsförmåga genom att ge en verbal käftsmäll. Du får bara dig själv att känna dig överlägsen och dem du ska motivera att känna sig mindre. Du ger endast människor ont i magen och ett dåligt humör. Även om din tuffa kärlek når fram ens lite grann hos den du vill motivera så kommer det bara vara en bråkdel av personens fulla potential.

Människor motiveras inte av hårda ord. Vi motiveras och mår bra av människor som visar att de bryr sig om oss och som tydligt och ärligt använder välvilja i verbal kommunikation och handling.


Det är välvilja i vår kommunikation som får människor att prestera, öppna upp sig , sänka garden och kunna ta emot vår motivation.


Tough love har jag tagit emot från vänner, chefer, mentala rådgivare och föreläsare. Jag förstår från att samtliga av dem inte menat att trycka ned mig, utan tvärtom, strävat efter att hjälpa mig vilket jag uppskattat! Men problemet kvarstår. Vi människor höjer en vägg mellan oss och vår mottagare när vi känner av tuff kommunikation, hårt klimat eller minsta tecken på aggression. Vi förbereder oss på att gå i försvar.

Som värst blir det om du fortsätter ditt korståg och blir ännu mer aggressiv och tuff och som slutkläm börjar ifrågasätta MITT försvarsmässiga beetende. Då kan du räkna med att jag blir förbannad. För MITT beetende är ett resultat av din tuffa kommuniaktion. Det är klart jag går i försvar och  käftar emot när du spänner ögonen i mig, skriver med versaler, svär, höjer rösten och använder hårda ord.


”Varför säger du emot, gör det bara”

”Sluta gå i försvar, jag försöker bara hjälpa dig”

”Men va fan, varför blir du så sur?”


Att utmana människor och få dem att växa handlar om att få dem att lita på oss, öppna upp sig och vilja ta emot våra råd. Snäll motivation handlar inte om att stryka människor medhårs. Det handlar om att verkligen bry sig om en annan människa och visa det! Förstå dennes drömmar och hjälpa denne att ta sig över hinder samt kommunicera vår välvilja på ett tydligt sätt.

När du tydligt visar i din kommunikation att du bryr dig om din mottagare först då kan du få ut någons fulla potential.

Om du nästa gång istället säger något av följande;

”Vad är viktigt för dig? Okej, bra då är det det vi ska jobba för att uppnå”.

”Det kommer vara jobbigt, du kommer vara rädd. Det är okej, det är vi alla, men vi hjälps åt”

”Du, jag bryr mig om dig och jag vet att du kommer må så mycket bättre när du gjort det här”.


”Om du skjuter upp dina drömmar så är du bara elak mot dig själv. Skapar du inte det liv du vill ha kommer du bli bitter och bara fortsätta att förstöra för dig själv och i din besvikelse dra ned alla andra”


”Jag vill hjälpa dig att ta dig över hindren men om du ska ta emot min hjälp kan du inte bli stolt och avfärda mina råd”.

”Jag finns här för dig, men du behöver göra jobbet själv”.

Vi ska inte säga att människor är duktiga när de inte gjort något. Vi ska inte uppmuntra att dem kan vänta tills de är äldre eller har mer erfarenhet.

Det är varken snällt eller det sätt människor når sin fulla potential.

När vi utmanar och får människor att prestera som bäst, då gör vi det med tydligt välvillig kommunikation, snäll motivation. Att använda tough love är enkelt, det kräver mindre behärskning och tar kortare tid, men det är inte ens hälften så effektivt.

Välvilja handlar om självbehärskning, att uttrycka förståelse för någon annans känslor och visa empati. Då kan du få människor att växa, prestera och utvecklas. No more tough love, just kind motivation.

Filip

Kom igen, det är dags att vara den som gör det rätta.

Det måste vara viktigare att vi bryr oss om andra än att vi tävlar om vem som har högst status.

Andra gången denna höst förargar sig krönikörer i Aftonbladet över stockholmarnas elakhet, ovänlighet och egoism. Två andra som även de skrivit inlägg på sina bloggar om sin avsky kring detta dåliga beteende från invånarna i vår huvudstad är Laila Bagge och Annika Leone. Det beskrivs i det olika texterna om hur stockholmare knuffar sig fram i tunnelbanan, mataffären eller på krogen för att komma först, utan ett tecken på att be om ursäkt. Hur de vägrar visa hänsyn och respekt mot medmänniskor och att de flesta i staden verkar bryr sig mer om sitt rykte, sin status och förnämlighet än att vara snälla.

Peter Kadhammars exempel i sin krönika är från en händelse på ettans buss genom centrala Stockholm. Ingen av de icke-handikappade passagerarna som verkar vara i åldrarna 20-45 reser sig upp från handikapplatserna de sitter på för att ge plats åt den äldre damen med rullatorn som precis stigit på efter att med stor möda kämpat sig igenom snökaoset. Inte ens när mannen i kostym blir tillfrågad om han snälla kan tänka sig att ge sin plats åt den äldre damen, sittplatsen som är hennes rättmätiga plats som pensionär, tittar han upp. Inte en min. De övriga passagerarna runt omkring som hört frågan och sett mannens reaktion tittar snopet och obekvämt runt omkring sig, men även de sitter bestämt kvar medan de undviker den äldre damens nästan tårfyllda blick.

I båda krönikorna som publiceras på Aftonbladet denna höst belyser författarna hur dåligt människorna i Stockholm mår av denna ogästvänlighet, egoism och elakhet från sina medmänniskor. Jag kan själv förstå och relatera till de författarna skriver.


De gånger jag har besökt Stockholm har även jag upplevt det.


Jag vill påpeka för dig som läsare att stockholmarna självklart inte är de enda som beter sig illa. De får i denna text och i krönikorna och blogginläggen jag hänvisar till stå som exempel för ett illvilligt beteende som självklart inte gäller varenda invånare i Stockholm. Det behöver inte ens vara ett typiskt beteende för just Stockholms stad.

Det finns dock en stort nytta i att lyfta den här problematiken kring hur vi egentligen beter oss. Även om det i detta fall är som stockholmare som (oförtjänt?) får ta smällen. Vi behöver se verkligheten. Detta katastrofala beteende är något som gäller oss alla. Vi är alla en del av problemet och en del av lösningen.

Vi har alla låtit det här respektlösa, elaka och egoistiska beteende ta sig in i våra samhällen. Ja, vi har t o m normaliserat det. Nästan börjat idolisera människor som beter som svin och bara tänker på sig själva. Varför tillåter vi människor att inte vara snälla? Varför låter vi de människor som gått över lik för att nå framgång inspirera oss? Det finns ett enkelt och tydligt svar på detta, mer om detta snart.

Jag har i hela mitt liv upplevt detta hårda, elaka och ”enbart tänka på sig själv-skita i alla andra” klimat. Det fanns där i grundskolan, på gymnasiet och på fotbollträningarna. Det fanns där i omklädningsrummet och på festerna. Det fanns på min första arbetsplats och det har funnits på nästan alla arbeten därefter. De arbetsplatser som aktivt arbetat för en vänlig företagskultur är de arbeten jag mått bäst på. Dessa arbetsplatser har även varit de mest framgångsrika av företagen jag arbetat för, vilket säger en del. Det är dags att vi börjar aktivt arbeta för en förändring.


Varför är vi inte snälla? Varför uppmuntrar vi varandra att gå över lik och bara tänka på oss själva för att nå framgång? Varför jobbar vi inte hårdare för en förändring?


Svaret är enkelt och kort. Det är lättare och bekvämare att vara elak.

Det är jobbigt och obekvämt att vara den som står upp för det rätta. Att vara den som säger ifrån när andra beter sig dåligt. Det är lättare att vara tyst. Det är ansträngande att vara den som ger upp sin plats till den äldre kvinnan, eftersom vi då måste offra något. Det är lättare att låtsas som ingenting och sitta kvar, skammen kan vi förtränga så småningom.
Varför ska du le, vara vänlig och låta någon annan gå före dig i tunnelbanan? Varför ska du göra ett skit för någon annan? Ingen annan i världen bryr sig ju?
Jodå, vi är några som bryr oss. Därför begär jag något av dig.

Jag begär av dig att arbeta varje dag för att ta bättre beslut, göra godare handlingar och ha ett välvilligare beteende. För jag vet att i slutet av dagen så är det inte bara jag eller några få andra som straffas för att du inte är snäll. Det är inte bara människorna du knuffar undan på tunnelbanan som mår dåligt. Det är inte bara den äldre damen som har ont i ryggen som vill börja gråta för att du inte visar henne välvilja. Det är i slutändan alla människor  möter. Dina kollegor, dina kunder, dina släktingar och dina barn. För som Dominika Peczynski skrev, det elaka beteendet är smittsamt och går i en ond cirkel. När människor ser att du inte bryr dig om andra, så kommer de ta efter ditt beteende. Du är ansvarig för hur du beter dig och du är ansvarig för hur människor beter sig. Vi är alla ansvariga.


Vad tror du händer om ingen bryr sig om att vara snäll?


Vad händer om jag och de andra som slåss för ett bättre samhälle istället uppmuntrade dig till att fortsätta knuffa bort alla andra? Du vet liksom jag att om vi alla slutar ta goda beslut eller slutar bete oss välvilligt, då går allt skogen. Det skulle eskalera och det du först inte tyckte gjorde något, kommer sedan vara något du önskar vore ogjort. Du som är snäll; fortsätt för det är värt det. För er som inte bryr er och knuffar bort alla andra eller ni som ser på utan att våga säga ifrån; kom igen! Det är dags nu. Det är dags att vara den som gör det rätta.

Glöm aldrig. Snälla människor kan förbättra världen över en natt, elaka människor förbättrar den inte alls.

 

Filip

Varför beter vi oss som skit när vi mår dåligt när andra beter sig illa mot oss?

Du vet inte om det, men ditt barn ligger i sin säng och håller för öronen med tårar nedför kinderna medan du och din fru skriker på varandra på bottenvåningen.

Det fylls ett moln av oro och obekvämlighet när du föreställer dig hur din chef skriker på dig. Du har kanske tom upplevt det. Men allra säkrast har du hört andra människor som skriker på varandra.
Blir du glad av att höra det, eller rynkar du på pannan och undrar hur fan de beter sig egentligen?

Lyssna nu. För det är väldigt enkelt. Snällhet handlar om behärskning.

Det beteende du inte själv vill utsättas för behöver du anstränga dig för att inte utsätta andra för. Ditt dåliga beteende påverkar hela din omgivning direkt som indirekt. Ditt barn som hör dig skrika, dina kollegor som undviker personalmötet för att slippa ditt beteende.

Du påverkar allt och alla negativt. Så nästa gång du vill höja rösten. Fundera på hur du skulle må om det var du som tog emot dina hårda ord.

Men jag kan säga redan nu, att du aldrig under din livstid kommer möta en människa som mår bra av att direkt eller indirekt utsättas för dåliga beteenden. Så lägg ned och skrik på andra och höj rösten. Mår du själv dåligt av det, så mår andra dåligt av det.

 

Tänk alltid #välvilja

 

Filip

Teamwork make dreamwork!

Svenska landslaget gjorde igår det ”omöjliga” möjligt. U21 laget gjorde detsamma 2015 och tog EM guld.

Båda gångerna är det i princip samma citat som förekommit när reportrarna frågat vad som ligger till grund för framgångssagan.

”Det här jävla laget alltså, det här grabbarna”.

Guidetti sa igår ”det är allt från kock, spelare, manager, tränare och fans som gjort detta möjligt, vi har alla dragit åt samma håll”.

Det har i intervjuer från spelare och tränare pratas om värmen mellan alla inblandade, alla stöttar varandra i med och motgångar och man har byggt upp en gemenskap på och utanför planen. Alla accepterar, respekterar och har förståelse för varandras olikheter och använder varandras olika förmågor och skickligheter.

Landslaget genomsyras verkligen av människor som visar varandra välvilja och snällhet.

Dem gjorde det ”omöjliga” möjligt, de nådde drömmen som ett lag.

Teamwork made dreamwork – allt med välvilja som grund för framgången. Vi kan alla lära oss något av detta.

Som ledare är detta ett praktexempel på hur vi genom att visa välvilja och godhet skapar den rätta attityden hos människor, stärker och svetsar samman vårt team.  Stefan Einhorn (professor i etik vid karolinska institutet) har bevisat att snällhet är grunden för ökad prestation (skapandet av rätt attityd och inställning) och det kan ju knappast förnekas att varenda jäkel i landslaget hade attityden och inställningen att ta sig till VM! Tack vare en ledare som med välvilja och människorna i fokus skapade optimal prestation och fick ut den fulla potentialen i sitt lag och nådde drömmen.

Som kollegor och medarbetare är detta ett praktexempel på hur välvilja, respekt och förståelse för varandra som grund är det som skapar sammanhållning, gemenskap och ökar våra möjligheter till samarbete. Kombinerat med att vi även på detta sätt skapar den rätta attityden hos oss själva och varandra blir vårt teamwork till dreamwork!

Filip

 

Vi talar om så mycket, utan att tala om vad allt egentligen handlar om

”Det är ju bondförnuft, det är ju självklart”

”Ja det är helt självklart, varför har vi då så svårt att vara det?”

Konversationen utspelade sig mellan mig och en av ledarna på ett företag jag utbildade inom ledarskap. Som svar på min fråga till honom lutade han sig tillbaka och ryckte på axlarna.

 

Jag förklarade att det finns tre saker som är viktiga i livet (såväl som i ledarskap), det första är att vara snäll, det andra är att vara snäll och det tredje är att vara snäll.

För i grund och botten är våra individuella liv, våra företag och vår omvärld resultatet av de beteenden och ageranden vi har mot oss själva och mot människorna omkring oss.

Vad händer när vi har människor som inte har snällhet och välvilja som främsta prioritet i beslutsfattanden och handlingar?

Du vet, du har upplevt det i ditt liv, du har upplevt det på jobbet. Du har sett vad som händer. Du avskyr det.

Mer än 80 % av alla beslut vi människor fattar baseras på våra känslor.

Så vad händer när vi har människor som inte agerar med snällhet och välvilja i sina beslut eller sina handlingar?

Du vet. Och det är inget du vill uppleva igen.

Oavsett om det handlar om ledarskap, företagskultur, medarbetarengagemang, samarbeten, personlig utveckling och rätt attityd och inställning så bottnar allt i vårt agerande.

Om en chef agerar välvilligt mot sina medarbetare eller inte är skillnaden mellan ett framgångsrikt företag eller ett som går i konkurs. Om vi bryr oss om oss själva eller inte är skillnaden mellan att skapa attityden att nå dit vi faktiskt vill och skjuta upp och förneka våra drömmar.
Om bryr oss om människorna runt omkring oss eller inte är skillnaden på om människor mår bra eller inte.

Vi måste tala om det, vi måste prioritera det, vi måste anstränga oss för att skapa det vi vill ha eller nå dit vi vill, för i grund och botten handlar allt om snällhet och välvilja

Gör din idé till succé – innan du ångrar dig

 

Välvilja och snällhet är fantastiska egenskaper, genom dessa kan vi stärka och peppa andra! Men vi får inte glömma oss själva, vi behöver förstå att det är lika viktigt att vända välviljan mot oss själva och bry  oss om de drömmar som finns inom oss.

Jag finner inspiration i princip överallt, just rubriken till detta inlägg inspirerades av Bonniers chefredaktör Frida Boisen och hennes bok digital succé.

Oavsett vad jag föreläser om är jag noga med att visa min publik hur allt i grunden handlar om vilket beteende vi har mot andra och oss själva. När jag föreläser om personlig utveckling talar jag om hur grunden för att vi skapar oss förmågan att nå våra mål handlar om att leva i en balans mellan att ge av oss själva till andra när vi kan och bry oss om det som vi längtar efter inombords. Att vända välviljan mot oss själva och omge oss med de som stötar oss.

Jag möter alltför många människor som säger ”vad du gör mycket saker”, ”åh vad avundsjuk jag blir” eller ”tänk om jag också fick den där chansen”

Eminem hade mycket rätt i loose yourself men han felade på en sak, vi ges inte möjligheter, vi skapar dem.

När vi bryr oss om oss själva  tillräkligt mycket så skapar vi attityden att ta oss dit vi vill. Att lösa de hinder som finns framför oss.

Yes, jag hör er… jag hör er som vill invända, som blir provocerade eller som tänker att ”han har ju fått allt, vad vet han”…

Allt jag har i mitt liv är saker jag skapat åt mig själv. Jag hade inga vänner när jag var yngre, inget jobb jag brann för och en dröm om att bo och resa utomlands. Jag funderade ofta hur mitt liv skulle se ut om tio år. Nu har det gått tio år och jag har nu skapat det liv jag vill ha med fantastiska vänner, ett jobb jag brinner för och bott i Italien, Kanada och reser nu i Sydostasien

”Jag är 45 år utan utbildning vilken jävla chans tror du jag har?”

”Jag har haft för svårt uppväxt och hållits tillbaka”

”Det är för svårt för mig”

Jag förstår varför du behöver säga ifrån. Jag förstår varför du blir provocerad när du hör mig fråga ”bryr du dig om det som är viktigt för dig?”

Du står ju inför valet av att bekvämt stå kvar på den missnöjda plats du är på eller ta tag i det jobbiga och kämpa och då höra att du ska göra det där jobbiga!
Man blir ju lack för mindre… eller hur?

Jag vet att du bry dig om det som är viktigt för dig. Egentligen…
Men du kommer aldrig bry dig tillräckligt för att kunna säga att du har attityden att uppfylla dina drömmar om du låter ursäkter stoppa dig. Även om det känns hopplöst kan du lösa allt! Hindren finns bara i ditt huvud, varje problem har en lösning. Du behöver bara göra det enklare för dig och inte enbart se målet (även om du dagligen ska påminna dig om slutmålet) utan se vart du behöver börja.

Sen ju svårare du gjort det för dig (skippat skolan tex) desto hårdare får du kämpa. Det är verkligheten! Men det kommer ändå alltid gå, så länge du har attityden och fortsätter kämpa.

Varje gång du får en idé som du vill genomföra men samtidigt ett hugg i magen eller en röst som säger ”det går inte”.

Fråga dig själv, hur viktigt är det här för mig?

Du kommer se svaret framför dig när du sen blundar. Ser du dig själv i drömmen?

Bra, då tar vi ett steg i taget. Du kommer kanske inte uppfylla drömmen imorgon. Men du kan börja jobba mot drömmen idag. Bryt ned drömmen i delmål och ta en sak i taget. Oavsett om du ska söka ett jobb som känns oövervinneligt att få, börja skriv det personliga brevet dit. Mitt under skrivandet så kommer en röst säga ”du har skrivit tre rader du förtjänar lite vila”. Lyssna inte på den rösten! Gör rätt från början, gör klart och skicka brevet. Sen kan du vila. Din attityd ska du använda varje gång du hör en negativ röst i ditt huvud som vill stoppa dig eller som vill att du ska skjuta upp dina drömmar, låt attityden styrka dig till att fortsätta kämpa trots klumpen i magen och att du göra klart och nå 100% istället för att stanna på bekväma 80… då kommer du tillslut ha sökt jobbet, bokat resan eller stått och talat framför 200 personer.

Så låt mig ge dig tre tips på hur du kan göra för att nå dit du vill nå.

  1. Börja med din idé, skriv ned den eller förvara den där du dagligen påminner dig om den. Om du verkligen bryr dig om dig själv tillräckligt mycket kommer attityden. Använd sen bränslet som kommer från hungern att nå dit du vill och elda på din attityd och inställning.
  2. Planera hur du når dit och sätt delmål. Detta är otroligt viktigt för att målet inte ska kännas övermäktigt. Är din dröm att bli artist ska du alltid fantisera om slutsålda arenor men nästa delmål ska vara att finna en agent eller ta sånglektioner.
  3. Prioritera drömmen varje dag och acceptera inga ursäkter från dig själv eller andra! Du ska varje dag sträva efter att slutföra nästa delmål. Varje dag, tills du nått dit du vill nå. Backa inte när det blir jobbigt för varje steg du tar blir det lättare. Fira varje färdigt delmål och omge dig bara med de som stötar dig, negativa människor hör inte hemma i ditt liv, du förtjänar bara det bästa!

Börja med att bry dig om dig själv, fortsätt fast det är jobbigt. Jag lovar, det som i början är jobbigt leder till något bra.

🙂

Du är inte ensam i din önskan om en bättre värld

Tack för att du tagit dig tiden att hitta hit.

Oavsett vem du är, vart du kommer ifrån eller hur du kom i kontakt med mig ska du veta så är du så otroligt viktig.

Förändring sker inte över en natt, jag trodde naivt nog att världens hat och våld skulle försvinna när Obama svors in som president, men inte ens en man som han kan förändra världen till det bättre på egen hand.

Det är därför jag behöver dig. Jag kan inte förändra världen till det bättre helt själv, men tillsammans kan vi det.

Så varför gör jag det jag gör? Varför vill jag motivera och inspirera till att vi människor ska göra bra saker och anstränga oss i alla tänkbara sammanhang för att vara välvilliga och snälla? Det finns flera svar. Du kommer, genom denna blogg och nyhetsbrev få mer insikt i varför jag gör det jag gör. Varför just jag vill säga, påpeka eller inspirera dig till att göra bra saker, för dig själv och andra.

Men du kommer framförallt att ta del av insikter, nya tankesätt och förhoppningsvis motiveras och även kunna motivera andra till snällhet och välvillighet.

Det är för min skull, för din och för människor runt oss.

Tack för att du är här, för att du tar dig tiden att ta in, lyssna och för att du liksom jag vill utvecklas till det bättre.

”Om människan är den som förändrar och utvecklar världen, då måste vi förändra och utveckla människan”